För dig som inte vet något om Sonic m.m. (engelsk Wikipedia):
Del 1
Det är den sista lektionen före skolan slutar. Det är bara 10 minuter kvar tills allt är över. Ingen bryr sig om att göra testet, de stirrar bara på klockan. Jag däremot, kollar ut genom fönstret bredvid mig. Snart går jag hem en sommar eftermiddag utan några läxor. Jag är säker på att alla andra tänker samma sak. Även lärarna.
Medan jag kollar ut genom fönstret ser jag en skugga dra förbi i hög hastighet. Jag flämtar till och alla stirrar på mig. Innan jag hann säga något ringer klockan. Skolan är över. Alla hoppar av sina stolar och springer ut. Jag är den enda som tar det lite lugnare. ”Ha ett bra sommarlov!” säger läraren till mig. ”Det samma!” svarar jag medan jag går ut.
När jag går hem bestämmer jag att ta en längre väg hem. Jag älskar känslan av vinden som susar genom mitt hår när jag går på det gröna gräset och dessutom vill jag ta det lugnt nu när skolan är slut. Jag går fortare och sedan springer genom ängen, sen faller ner på rygg med ett leende på läpparna. Det känns som om allting är perfekt.
Då hör jag någonting bakom mig. Jag sätter mig upp kollar bak, men ingenting är där. Jag vänder huvudet fram igen och ser en skugga stå precis framför mig och skymmer solljuset. Innan jag hinner göra någonting slår skuggan till mig så att jag tuppar av. Skuggan bär upp mig och går till en skog i närheten, tar upp en smaragd och säger ”Kaos Kontroll!” och vi teleporteras till en annan plats.
Jag vaknar upp sakta och ser att jag i någon slags av kapsel.
”Släpp ut mig! Hjälp!” skriker jag, men jag hör inget svar.
”Aj.. Mitt huvud..” Jag håller mitt huvud med mina händer i ett försök att ta bort smärtan, men i onödan. Då öppnas kapseln. Ljuset från rummet bländer mig lite, men jag vänjer mig snabbt. Jag tittar mig omkring och ser att jag är i ett slags laboratorium.
”Så, du är vaken nu.” säger en röst från skuggorna av rummet.
”V-vem är du?” frågar jag, supernervös.
Personen går sakta ut från skuggorna och visar sig själv. Jag flämtar till av en chock. Det är Shadow the Hedgehog!
Jag är för chockad för att kunna prata och jag kan inte röra en muskel. Shadow går sakta mot mig och ger mig en spegel. Jag tar spegeln och kollar i den, men tappar den när jag ser mitt ansikte. Jag har blivit en ‘igelkott’! Det var för mycket för mig på en gång, och jag tuppar av. Shadow bär upp mig och tar mig till ett annat rum och lägger mig på en säng, och går sen.
Jag vaknar upp igen och skakar mitt huvud.
”Var allt.. bara en dröm..?”. Jag sätter mig upp på sängen och kollar mig omkring. ”Var är jag..?” frågar jag mig själv.
”Du är på Doktorns huvudkvarter..”.
Jag vänder mig om mot dörren till rummet och ser Shadow stå vid öppningen. Han kollar på mig med ilskna ögon. ”Du har blivit vald till att bli Doktorns ‘försökskanin’. Han har försökt att förvandla er människor till vår sort, för att besegra Sonic.”.
”Men hur kan han besegra Sonic genom att förvandla oss till er sort?” frågar jag honom, faktiskt lite skakigt.
Han svarar mig inte och stänger ögonen. Då hör vi något komma. Det låter som en robot. Jag ställer mig upp och går till honom.
”V-vad är det för ljud?” frågar jag.
”Det är en av Doktorns säkerhetsrobotar. Han verkar ha märkt att jag har räddat dig.” säger Shadow, tar min hand och säger ”Kaos Kontroll!” och vi teleporterar igen.
Del 2
”Var är vi nu?” frågar jag honom, medan vi går in någon slags skog.
”Jag tar dig till ett säkert ställe.” svarar han.
Jag kollar på honom, men han kollar inte tillbaka. Snart är vi framme vid ett gammalt hus, det ser ut som om ingen har bott därpå ett tag. Shadow öppnar dörren och går in. Jag följer honom in och kollar runt i huset.
”Det här ser.. gammalt ut.” Jag hade inget annat att säga.
”Du är säker här.” säger han till mig, ”Doktorns robotar kommer inte leta efter dig här.”.
”Shadow..?” Jag kollar oroväckande på honom.
Han kollar inte tillbaka eller svarar, han börjar bara gå ut från huset.
”Shadow, lämna mig inte..!” sa jag, orolig.
Han svarar inte. Jag kollar på sidan och ser stor spegel på väggen. Jag går mot det och ser en gul igelkott med långt hår, en ljusblå hoodie, blåa jeans och ett par vit-svarta snörskor. Det är jag. Jag som en igelkott. Jag kollar ner på min hand och suckar. Plötsligt för jag dunkande huvudvärk.
”Argh!”. Shadow kollar på mig och springer till min sida. Jag stannar där i några minuter, sen tuppar jag av igen. Shadow fångar mig innan jag faller till golvet och kollar på mig.
”Måste vara någon slags bieffekt efter vad Doktorn gjorde mot henne.”.
Shadow går ut med mig i sina armar, inte riktigt säker på vad han ska göra. Plötsligt från ingenstans, springer Sonic fram till oss.
”Hej där, Shadow!” Det var länge sen!”.
”Gå iväg, fejkare.” svarar Shadow medan han stirrar på honom med ilskna ögon.
”Shadow, vem är det du håller?” frågar Sonic med nyfikenhet, men också like oroligt.
”Inget du behöver veta, fejkare.”.
”Kom igen, Shadow! Kan du i alla fall berätta vad som har hänt henne?”.
”Doktorn har förvandlat henne från människa till vår sort”.
”Har han? Vet du hennes namn? Eller var hon kommer ifrån?” frågar Sonic med en lite retande röst.
Shadow svarar inte.
Medan de pratar börjar jag långsamt vakna upp.
”Hej, hon vaknar upp.” säger Sonic med en lägre röst än innan.
Shadow lägger ner min på marken och Sonic sätter sig bredvid mig och ler.
”Hej där! Vad heter du?” frågar han.
”Jag heter.. Cecilia..” svarar jag, mycket tröttsamt medan jag sätter mig upp.
”Woah, försiktigt nu..” säger Sonic, håller tag i min rygg när jag sitter upp.
”Sonic..?”
Jag kollar på honom för att se hans ansikte. Det är verkligen Sonic. Jag kan inte tro det. Sonic och Shadow är precis vid min sida.
Jag håller mig tyst, inte riktigt säker på vad jag ska göra. Jag kollar upp på Shadow, sedan tillbaka på Sonic.
”Är du okej?” frågar Sonic mig.
Innan jag hinner svara hör vi något. Jag är inte säker på vad det är, men låter som om det kommer ifrån himmeln.
”Shadow, titta!” ropar Sonic och pekar uppåt mot en av Eggmans flygskepp som svävar ovanför oss.
”Vi måste här ifrån!” ropar Sonic igen medan han bär upp mig, sedan springer genom skogen med Shadow följande.
Jag håller mig tajt intill Sonic. Jag är inte van vid att åka i den här hastigheten.
Sonic och Shadow springer genom skogen i hög hastighet när flygskeppet förföljer oss. Helt plötsligt springer Shadow åt ett annat håll, iväg från oss och lämnar mig och Sonic.
”Shadow! Vad gör du? Vi behöver dig!” hojtar Sonic till Shadow.
Shadow svarar inte och försvinner ut i skogen.
Del 3
”Är den borta..?” frågar jag.
”Ja, jag tror det. Det var nära ögat!” svarar Sonic, med en ganska lättande ton.
Han ställer ner mig på marken igen efter att ha burit mig hela vägen. Nu är vi någonstans vid utkanten vid skogen, Jag ser mig omkring, och känner en svalkande bris susa förbi. På något sätt känns den bekant, men jag försöker att inte tänka på det. Sonic kollar på mig and ler, sedan kollar han framåt igen och leendet försvinner.
”Sonic..? Är allt väl?” frågar jag.
Sonic svarar inte och tar min hand. Han börjar gå ut på en äng, som också känns bekant.
”Sonic? Vart är vi på väg?”
Han svarar fortfarande inte.
Vi stannar vid en sten, ungefär lika stor som oss. Jag kollar undrande på honom. Han kollar tillbaks till mig.
”Jag är ledsen att det här behöver hända, men..” börjar han och tar en djup suck, ”..du måste här ifrån.”
”Vad menar du..?”
Han svarar mig inte och tar mig vid mina axlar och sätter ner mig på marken precis vid stenen. Jag blir allt mer förvirrad, och jag är lite orolig. Varför vet jag inte, men det är någonting som inte känns rätt.
”Här.” säger han och hukar sig ner till mig och ger mig en ring, en som är större än min egen hand. Jag tar den och kollar ner på den, sedan upp på Sonic igen.
Han stänger mina ögon försiktigt med sina fingrar och viskar, ”Kaos Kontroll..”, och jag förlorar medvetandet.
Jag öppnar mina ögon hastigt och finner mig i en liggande position. Jag sätter mig upp och kollar mig omkring. Jag är tillbaks. Där allt började. Jag kollar ner på mina armar och ben och ser att jag är som vanligt igen. Var allting bara en dröm? Hade jag drömt allt det där och har precis vaknat? Jag förstår inte riktigt och tar upp min mobil för att se på tiden. Det har bara gått 10 minuter sen vi slutade skolan.
Det har nu gått ytliggare 5 minuter sen jag vaknade. Ingenting hänger ihop. Plötsligt märker jag någonting i min hand. Jag tar upp den och ser att jag håller i en ring. En stor ring, större än min hand. På sidan av den står det ”Oroa dig inte, bara le”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar