Vinden var kall mot min hud. Det enda man kunde höra var skogsträdens blad som tyst prasslade i solnedgångens sken. Jag satte upp mitt svarta, axel-långa hår i en lätt hästsvans, drog ner mina skjort- och jackärmar, och stängde min läderjacka för att hålla mig varm. Mina armar lade sig på kanten av stenbalkongen när jag lutade mig fram för att få en bättre titt på den orangeliknande solen. Himmeln var färgad i en vacker rosaröd färg, som försiktigt gick över till en lilablå nyans på andra sidan. Där sken också de få stjärnor som syntes nuförtiden. London verkade ta över den vackra natthimmeln med sitt bländande stadsljus. Jag gillade det inte. Inte alls. Jag vände mig tillbaka mot det sista solljus som man kunde se. Snart var hela himmeln svart, och alla facklor runtomkring vårt borgliknande slott tändes.
”Leonardo.” hördes en mörk röst säga vid ingången av balkongen. Jag suckade tyst, satte armarna i kors och vände mig om, mot min far.
”Ja, Far?” sa jag i min vanliga tråkiga, trötta röst. Mitt ansiktsuttryck ändrades från att vara pigg till nästan irriterad. Jag gillade inte min far. Allt för många gånger har han utnyttjat människokvinnor, så väl som att döda dem. Allt bara för att roa sig. Min mor var ett undantag, dock. Eftersom hon också var en demon som han, gillade han henne extra mycket, och tyckte att hon skulle vara perfect för att bära hans barn och bli hans drottning. Hon kunde inte fly från det, och så blev hon påtvingad titeln som Drottning Medusa, av Kung Hades. Det var arton år sedan. I arton år har min mor stått ut med min far. Och i sjutton år har jag fått se henne lida. Den enda gång jag verkligen har fått se henne le var när hon fick se mig.
”Jag vill inte se dig här ute. Gå in på ditt rum, pojke.” Hans ton var hård och kall. Men som vanligt löd jag hans order, så att inga onödiga konflikter skulle störa mitt i stort sätt fridfulla sinne. När jag gick förbi honom kunde jag känna hur han kastade en iskall blick på mig. Jag ignorerade det så gott jag kunde, och gick ut i korridoren mot trapporna.
Klockan var nu kvart över två på morgonen. Jag satt på sängkanten i mitt rum, kollandes ner på trägolvet. Det hade pågått i över en halvtimme nu. Skriken från min mor ekade i hela byggnaden. Det verkade som om hon hade gjort någonting som Hades inte tillät. Det hände ofta. Hon fick oftast inte lämna sovrummet efter midnatt, och hon fick aldrig gå utanför skogen som vi bor i.
Sedan slutade det. Skriken. Det var som om man hade stängt av alla ljud i hela slottet. Jag reste mig försiktigt och gick mot min dörr. Det knakade när jag öppnade den för att gå ut och se mig omkring. Jag var tvungen att gå och se vad som hade hänt. Skriken hade aldrig slutat på det viset förr. Jag var både rädd och orolig när jag gick upp för stentrapporna som ledde till tredje våningen där deras sovrum fanns. När jag väl var uppe tändes facklorna i en fin takt hela vägen till korridorens slut. Sakta gick jag förbi trädörrarna, som antingen var gästrum eller andra extrarum. Sedan kom jag fram till deras sovrum som låg i slutet av korridoren, precis bredvid den balkong som jag tillbringade så mycket tid i. Dörren stod på glänt. Jag puttade lätt på den, och steg in.
Det var rött. Väggarna, golvet, allt var täckt i röda, droppande fläckar. Och mitt på golvet låg hon. Drottning Medusa, min mor, låg där livlös, täckt i hennes eget blod. Det kändes som om mitt hjärta hade stannat. Mina andetag var så tysta att man nästan kunde tro att jag inte andades alls.
”MOR!” Jag sprang fram till henne, hukade mig ner med tårar rinnandes ner för mina kinder. Jag höll upp hennes huvud med min hand, och försökte se om hon fortfarande var vid liv. Hon andades inte. Hennes ögon var stängda. Och hon rörde sig inte. Mina ögon sved och var röda. Allt jag kunde göra var att sitta där med min mor i mina armar, och låta tårarna droppa ner på hennes vackra ansikte. Min uppmärksamhet riktades mot dörren till sovrummet. Där stod Hades, och kollade ner på mig, som om jag var en främling. Han kände ingen sorg, hat, eller vrede. Han hade inga känslor alls. Hans händer och mun var täckta med färskt blod som sakta droppade ner. Jag såg på honom, livrädd och skakig, och visste inte vad jag skulle göra. Han vände sig om med en äcklad blick och gick raskt ner mot trapporna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte lämna min kära mor här, men jag kunde inte låta far fly från sitt brott. Jag behövde bestämma mig snabbt, och tills sist kom jag fram till ett beslut. Jag kysste min mor farväl för sista gången på pannan, innan jag lade hennes huvud försiktigt ner igen. Innan jag reste mig upp, tog jag en titt på hennes hals. Där hade hon sitt guldhalsband som hon haft ända sen hon var liten. Jag tog det och stoppade hastigt ner den i fickan, reste mig upp, och sprang ut och ner för trapporna.
Jag kastade kraftigt ut min arm mot sidan och portarna som ledde ut mot slottet öppnades. Med snabba steg gick jag ut mot den mörka skogen. Allting var bäcksvart. Månen lyste upp nog för att jag skulle kunna se stigen jag gick på. Jag hade ofta gott ut på natten och ut i skogen, så jag visste var allting fanns och vilka vägar jag kunde ta. Det som jag var osäker på dock, var var Hades kunde ha gott. Det fanns ingenstans att fly till här inne i skogen, om inte…
Jag började springa. Jag visste precis var han kunde ha gått. Långt inne i skogen hade vi en sommarstuga. Vi brukade gå dit när jag var mindre, och bada i sjön som låg där. Men vi var inte där så länge, eftersom det var väldigt nära varulvarnas by. De bodde uppe vid kullarna inte så långt där ifrån, och vi demoner var inte direkt vänner med dem, så vi stannade inte längre än några få dagar.
Ljusen i huset var släckta. Det såg öde ut. Flämtande gick jag närmare för att inspektera fönstren. Ingenting kunde synas inne i stugan, men jag kunde känna av att någon var i närheten. Om det var min far eller en varulv kunde jag inte veta, men någon gömde sig inte så långt ifrån huset. Jag började gå runt det. Jag höll andan för att vara så tyst som möjligt. Försiktigt smög jag till andra sidan huset, och kollade runt. Inte en själ. Jag var förvirrad. Jag kunde ha svurit på att någon var där. Plötsligt hörde jag hur någon smög bakom mig, och jag vände mig hastigt om. Någon viftade en kniv mot mig i en förfärlig fart, och jag hoppade snabbt till sidan för att undvika att bli träffad. Det var Hades. Han hade blodlust i ögonen, han flämtade, och kollade på mig som om jag var ett byte. Han hade ett skrämmande smil på läpparna, och mitt hjärta dunkade som aldrig förr.
”Sa jag inte åt dig att gå in på ditt rum?” sa han med en röst jag aldrig någonsin hört. Det lät demoniskt. Aldrig förr hade jag varit så här rädd som jag var nu. Min egen far försökte döda mig. Min egen far dödade min mor. Jag stod som frusen på marken, helt stilla. Hades skrattade så ondskefullt som bara går, innan han tog ett språng mot mig med kniven högt upp i luften. Kniven som han höll kastade sig ner mot min strupe, men min hand lyckades ta fatt i hans handled, och stoppade hans hand precis i tid. Jag sprakade till han i benet innan jag vred hans handled, i hopp om att jag kunde stoppa han. Ingen reaktion. Han bara skrattade retande åt mig. Sedan tvärstoppande det. Hans sida började färgas röd med hans blod, och han föll ner till marken. Bakom honom såg jag en morrande varulv. Panikslagen, sprang jag iväg. Konstigt nog, följde inte vargen efter mig, utan han stannade vid min fars sida.
Det var månader sen. Nu sitter jag här, på min tron, som kung. En ensam, tyst, och nedlåten kung.
Jag är Kung Leonardo. Kung över demonerna.
